Minne, sorg och törne; Tronen av drakben; del ett Simon Månkalv

Jag har börjat på fantasyserien "Minne, sorg och törne" eftersom jag fick första delen i födelsedagspresent; Till Hanna Stjärnglans på 25-årsdagen. Jag tycker det var en helt okej bok och ska nog fortsätta med nästa del i serien "Simon Pilgrim" när jag köpt (fått? hallå?) den. Fast då får det börja hända lite saker i nästa bok om jag ska orka fortsätta!

Tad Williams bok "Tronen av drakben" är uppdelad på tre böcker i den svenska översättningen (idiotiskt nog), vilket förlaget självklart tjänar pengar på. Nu måste man köpa tre böcker i stället för en - och dessutom så blir man ju rätt förvirrad av bokens långa underliga titel. Vad hette den sa du? Nåja, undertiteln är "Simon Månkalv" och handlar om den 14-åriga kökspojken Simon som blir lärling hos slottets magiska doktor; Morgene. Simon gillar inte hårt arbete, han är en gänglig yngling som drömmer om ära och berömmelse. Men doktor Morgene tvingar honom att sopa golv och lära sig läsa till att börja med, vilket inte fångar Simons intresse på samma sätt som Morgenes historier gör. Doktorn berättar om landets storheter, om krig och maktkamp.

Den gamla kungen Prester John har härskat från sin tron av drakben på slottet Hayholt så länge att folk nästan glömt bort hur det var före hans tid. Men när Prester John dör ärver den äldsta av hans två söner kungariket. Mellan sönerna Joshua och Elias råder rivalitet, men alla är övertygade om att det är "rätt" son som blir kung - men så är det förstås inte! Äldste sonen Elias kröns, men tar snart den onde alkemisten Pryrates till rådgivare. Prins Joshua försvinner spårlöst och när Simon av en slump råkar hitta det rum där prinsen hålls fången blir det riktigt spännande.

Historien verkar ha potential, men mer än så är det inte. Fantasymagin finns inte riktigt där, och de enkla knep som författaren tagit till för att skapa "mystik" med förvrängningar av vårt språk känns bara krystat och fånigt. Månaderna heter ungefär som våra, för att man ska känna igen dem. Personnamnen (förutom Simon) är svåra och förvirrande, och det hela är inte så väldigt fantasifullt. Till och med människornas gud påminner extremt mycket om vår Gud och hans son dödades på samma sätt som Jesus (fast han spikades fast upp-och-ner i ett träd). På nabbanska säger man "Duos wulstei" vilket betyder samma sak som latinets "Deus vult" - Om Gud vill. Det är ganska fånigt om jag får säga vad jag tycker, och det får jag ju alltid.