Ingen dans på rosor Författare: Hannah Green Originalets titel: I Never Promised You a Rose Garden Hanna läste ut den: 2000-04-20 | |
|
Jag vet inte vad jag ska tycka om den här underliga boken som är Ingrid R:s favoritbok (Inger har läst den flera gånger och älskar den). Jag fick tag i ett tummat biblioteksexemplar där några sidor på slutet är utrivna och ersatta med inklistrade, kopierade vita papper av någon nitisk bibliotekarie. Boken får mig främst att dra paralleller till två böcker som jag läst tidigare. Torey Haydens roman Den mekaniska katten, där mamman har en inre värld där hon är en annan person och lever ett annat liv, en konstig bok som jag inte var så förtjust i när jag läste den. Och Deborah Sprungens gripande roman "Inte som andra döttrar" om den schitzofrena dottern Nancy och hennes tragiska ungdomstid.
Ingen dans på rosor handlar om en 16-årig tjej som heter Deborah (Deborah är ett namn som jag för alltid kommer förknippa med mental ohälsa från och med nu). Deborahs mamma och pappa får rådet att sätta dottern på ett mentalsjukhus eftersom hon behöver hjälp. När dottern väl hamnat på sjukhuset lider fadern oerhört och man känner hans smärta. Han lämnar bort sin dotter och trots all den kärlek han känner kan han inte hjälpa henne. Sedan följer vi Deborahs uppväxt till halvvuxen kvinna på "sjukhuset", en tid hon mestadels tillbringar på den låsta avdelningen D. Hon blir behandlad av en kvinnlig psykiater som försöker hjälpa henne att reda ut varifrån sjukdomen härstammar. Vi får följa hennes inre kamp med avgudar i landet Yr dit hon glider undan när vår värld känns för hård och tung. Hennes inre monolog (som hon själv ser som en dialog med verkliga personer) blandas med den skrämmande tillvaron bland sköterskor, grymma doktorer och sjuka kvinnor (patienterna). Det är ingen svårläst bok, men det är mycket som jag inte förstår meningen med. Eller är meningen med boken just att påvisa hur komplicerad vår tillvaro är? Vi förstår den knappt själva, och hur ska vi kunna förstå de mentalt sjuka? De som skriker, pratar på konstiga språk och ibland "försvinner" bort från den medvetna världen. Boken "Ingen dans på rosor" är skriven av Joanne Greenberg som valt två pseudonymnamn, både som författare och en för sig själv i boken, hon kallar sig Deborah Blau. Doktorn som kallas Fried är ett täcknamn för doktor Frieda Fromm-Reichmann som tillhör pionjärerna för psykoterapeutisk behandling av schizofreni när boken utspelar sig på 1940-talet. Det är alltså en bok skriven från den "sjuka sidan" till skillnad från "Inte som andra döttrar" och "Den mekaniska katten", där historien är skildrad av dem som vill hjälpa de sjuka. Berättelsen skrämmer mig mer än den fascinerar mig. |
[bok99.html]