|
Påven Johanna Författare: Donna Woolfolk Cross Originalets titel: Pope Joan Hanna läste ut den: 2000-04-10 | |
|
Så fort jag hörde bokens titel bestämde jag mig för att läsa "Påven Johanna".
Det som fascinerar i denna massiva berättelse är just att "sagan" kan vara sann. Johanna levde på 800-talet och kan enligt flera källor faktiskt både ha existerat och regerat som påve i Rom under två års tid. Kyrkan förnekar självklart ett sådant faktum, men det gör ju inte romanen mindre intressant. "Påven Johanna" har starka feministiska undertoner, precis som titeln utlovar.
Johanna föds 814 i Franken med en engelsk pappa och sashisk mamma. Redan i första kapitlet fångas jag in i det lunkande berättartempot och in i den historiska väven. Byjordegumman kämpar sig fram genom bitande vinterkyla för att i tid nå Johannas mor som behöver kunnig hjälp med att förlösa sitt tredje barn. Fadern, kanikern, får till sin besvikelse en dotter som han kallar Johanna. Han är mycket gudsfruktig och styr familjen med järnhand. Hans högsta önskan i livet är att hans två söner ska studera vidare och bli präster. Boken utspelar sig under mörkaste medeltiden då livet var svårt och fattigt för de flesta. Pest och kolera var vanligt, liksom hungersnöd och krig. Det var särskilt svårt för kvinnorna, som föraktades och klandrades för allt som gick fel. Kvinnor behandlades med få undantag som evigt omyndiga och utan några som helst ekonomiska rättigheter. Fadern gifte bort sina döttrar så fort de blivit könsmogna och sedan bestämde maken över henne i resten av hennes liv. Undervisning av kvinnor var i praktiken förbjuden. Johanna var ett vetgirigt barn som törstade efter kunskaper. Modern berättade de förbjudna och hedniska asasagorna för Johanna, om Oden och Tor. Sagorna skapar ett hemligt band mellan mor och dotter, men de räckte inte för att släcka Johannas kunskapstörst. Hon vill veta mer om allt, och lyckades få sin äldste bror Matteus att lära henne läsa bokstäver och så småningom också skriva ord. När fadern letar efter en lärare till sin son vill han gömma undan sin dumma dotter. Men hon lyckas hålla sig framme och imponerar grundligt med sina kunskaper i Bibeln. Läraren tar sig ann familjen bara om Johanna också få studera. Fadern skäms för sin ogudaktiga och otuktade dotter, men går med på att låta henne studera. Hon växer upp till en begåvad och lärd kvinna som tillslut väljer att söka sig till ett munkkloster förklädd till man. För en kvinna är det knappt några vägar som leder till Rom, men Johanna hittar dit pågrund av sin driftighet och sin önskan att hjälpa andra. Jag läste nyligen Miraklet och svärdet som utspelar sig på 600-talet och den religiösa historien binds samman på ett fascinerande sätt. I "Miraklet och svärdet" finns inte någon som helst ifrågasättande om vem Gud är eller varför t.ex. det grymma nunnedok som Bega över huvud taget måste existera. Jag tyckte båda böckerna innehåller intressanta historiska fakta och fascinerande historier. Skillnaden är egentligen att Bega var ett dumt, religiöst våp utan egna tankar eller ens normala böjelser, medan Johanna är en intelligent, ifrågasättande, religiös och intressant person som tar sitt öde i sina egna händer. Och medan författaren Melvyn Bragg beundrar och hyllar röet Bega hyllar jag och Donna Woolfolk Cross en kvinna som Johanna. |
[bok96.html]