|
En flykting korsar sitt spår Författare: Aksel Sandemose Originalets titel: En flykting krysser sitt spor Hanna läste ut den: 2000-01-25 | |
|
Tre dagar efter bokcirkeln då vi skulle diskutera boken har jag läst ut den. Jag vet inte varför jag kände mig stolt över att jag var den som läst längst (över tvåhundrasidor), när vi alla var överens om att det är en svår och tråkig bok.
Aksel börjar sin bok med ett högtravande och tråkigt förord som gör att man knappt orkar läsa vidare. Boken är hemsk, men enligt baksidan är "ett av de viktigaste verken i den nordiska 1900-talslitteraturen: en tidlös skildring av ett barns utveckling, skriven med enastående inlevelse och minnesskärpa." Aksel Sandemose gav ut berättelsen om sin barndom första gången 1934, men skrev om den en hel del på 50-talet och har inflikat de mest besynnerliga kommentarer i texten om att han inte håller med sig själv som ung. Jag har läst och läst, för att nå fram till målet - bokens slut. Jag känner mig lättad över att ha nått dit, och inte så lite duktig heller! Det jag gillar mest i boken är faktiskt epilogen, som ger ett visst existensberättigande till den här gnälliga och tröttsamma romanen som verkar vara skriven av en komplett galning. Det handlar om Espen Arnakke som föddes 1899 i staden som författaren valt att kalla Jante. Espen berättar historien om sin barndom i korta kapitel i ett sammelsurium av människor och händelser, allt för att urskulda det mord han som 17-åring begick. Han blev den han blev pågrund av sin hemska uppväxt i fattigdom och hot. I Jante levde folk efter Jantelagen där första budet lyder "Du ska inte tro att du är något." Ibland skymtar det förbi någon smart mening eller några kloka ord, men mest känns all den här texten som seg soppa. Författaren berättar om grymma människor och urskuldar sin egen dumhet som självförsvar. Han bryter mot alla förbud, dricker sprit, försöker ta livet av sig och våldför sig på flickor. Jantemänniskan är både slav och slavdrivare i samma person, så att förtrycket omsluter dem alla. Ingen kan göra sig fri från alla förbud och inskränkningar i friheten. Espen Arnakke berättar om underliga drömmar i detalj och skriver att varken han eller jag kan förstå det, men det är viktigt ändå. Han rapar ur sig minnesfragment och ger varje spår ett eget kapitel, där allt leder fram emot att händelserna skapar en mördare. Den som straffas för mord borde inte vara mördaren tycker han, utan alla de som varit med och skapat personen. Jag håller nästan inte med om något som Aksel vill säga med sin bok. Visst är barndomen en viktig del i utvecklingen, men inte det som styr alla handlingar i det vuxna livet. Jantementaliteten finns överallt enligt Aksel Sandemose, och Jante är helvetet på jorden. Jag tycker att han överdriver och driver med människorna. Kanske är det också hans mening, att överdriva för att påvisa hans verklighet, men jag tycker det är ganska sinnessjukt skrivet. Ändå gillar jag "Halfway Mountain" som är det avslutande stycket i boken. Det talar rakt in i mitt hjärta och säger att jag inte stått på samma plats och kanske ändå inte kan förstå. Symboliken förstår jag och jag undrar om inte hela boken är skriven på samma sätt… |
[bok89.html]