|
Eldflugornas sommar Författare: Maeve Binchy Originalets titel: Firefly Summer Hanna läste ut den: 2000-01-11 | |
|
Eldflugornas sommar är ett magiskt vackert namn på en tegelstenstjock pocketroman som jag fick i present från Lena T. 690 sidor lantidyll "mot mörk botten" som det står på bokens baksida. Maeve är en sån författare som man hört talas om hundra gåner utan att veta vad hon skrivit för böcker. Har jag ens läst någon bok av henne? Jag kollar i min bokhylla och hittar en (i jämförelse med Eldflugornas sommar pytteliten) pocketbok som jag fick på min 13-årsdag: Tom O'briens dotter. Jag vet att jag läst den, men jag har absolut inget minne från den boken.
Nåväl, i den här boken, som får mig att minnas vad en verkligt bra roman faktiskt måste innehålla, möter vi människorna i den lilla irländska hålan Mountfern på 1960-talet. En bra roman ska innehålla människor man vill lära känna, platser man känner att man varit på när man läst ut boken (och vill återvända till). En bra roman får gärna innehålla både skratt (lille Declan är för härlig) och tårar (varför måste ödet vara så grymt mot Kate?). Eldflugornas sommar är en väldigt bra roman som jag varmt rekommenderar. Handlingen är enkel och rättfram, inga deckarmysterier här inte. Patrick O'Neill har gjort sig en förmögenhet i Amerika, men alltid "längtat tillbaka" till Irland, ett land som hans farfar emigrerade ifrån och som han själv aldrig har sett. Han köper marken där herrgården Fernscourt en gång legat, river ner ruinerna och börjar bygga ett hotell i utkanten av Mountfern. Mitt emot ruinen, på anda sidan ån, har Kate och John Ryan (och deras fyra barn) sitt hem liksom sitt uppehälle; en liten landsortspub. De, liksom många andra personligheter i byn, inser att livet kommer förändras och aldrig bli sig likt när turisterna väl börjar strömma in. Kommer hotellet konkurera ut Ryans pub, eller kommer det blir tjockt med kunder för alla? Tvillingarna Dara och Michael är tolv år och väntar med stor iver på att amerikanen ska flytta till byn och ta med sig sin dotter och son, trots att de till en början inte vill lämna ifrån sig ruinen som så länge legat övergiven och varit deras lekplats. Hotellet byggs långsamt upp och runt det vävs människors liv samman, jag kan knappt släppa romanen. Det är inte så mycket den "spännande historien" i sig, utan mera värmen hos människorna, som fångar mig. Kate är så livfull och intressant. Barnen så unga och oskuldsfulla. Men inte överdrivet åt något håll. När jag läst ut sista sidan kan jag inte låta bli att bli förbannad, men jag kan inte säga om det är på grund av bokens slut eller på grund av att den är slut och jag inte kan fortsätta läsa. Det händer två hemska olyckor i boken, som griper tag i mig och får ögonen att tåras. Det finns visst inga eldflugor på Irland, men boken är suverän! |
[bok88.html]