| |
Merete Mazzarella, fil. dr och professor i svensk litteratur, är finlandssvensk
författarinna född i Helsingfors. Hon har skrivit tolv böcker
i olika genrer. Hennes nyutgivna bok Där man aldrig
är ensam - Om läsandets konst är en bok om hur man
bör förhålla sig och umgås med författare och deras
verk. Redan i inledningen av boken berättar Merete att hennes förläggare
bett henne strukturera upp texten och sätta ut kapiteltitlar, det vill
hon inte gå med på, vilket ganska snart märks av. All text
hänger samman i ett långt flöde, fast sammanhanget går
ibland förlorat då författarinnan snor in sig i citat och egna
funderingar kring livet...
Det känns som en författares tankar kring andra författare
vilket inte speciellt intresserar mig som konsumerande läsare. Hon frågar
sig vad det innebär att umgås med författare och försöker
utröna om författare är annorlunda än andra människor.
Tänker de annorlunda? Har de rätt att relatera till andra människor
på ett annat sätt med mindre moraliskt ansvar mot allt som inte är
för konsten? Titlar och författarnamn kastas fram i en strid ström,
citeras och bedöms. Några har jag skrivit upp på "ska
kanske läsas"-listan. Många frågor ställs, få
svar kan självklart ges där inga självklara svar finns. Jag vet
inte om jag ska fnissa av förvåning eller gapskratta när frågan
ställs: "Vad handlar romaner om egentligen?"
Läser man boken av intresse för Meretes
tankar om livet och läsandet kan man finna boken intressant och kanske
lockas att läsa vidare. Då kan man utan irritation följa hennes
tanktegångar och möta Raskolnikov, Jane Austen, Carina Rydberg och
Strindberg i en bok med bredd. Men själv känner jag mig föga
intresserad av Meretes relation till litteratur. Boken borde hetat "Där
jag aldrig är ensam - Om Meretes läsande", för det handlar
inte om mitt läsande eller mig som läsare och inte heller om läsandets
konst. Jag får ingen känsla av att det är härligt att kunna
läsa, att det finns tusen böcker att rekommendera, att vare sig man
har en relation till en författare eller ej, kan man vinna på att
läsa dennes böcker. Snarare försöker boken visa att författare
är underliga typer som bemästrar oss.
Hur kan man veta att en berättare är tillförlitlig?
Är det pinsamt att reflektera över de existentiella frågorna?
Vilken roman eller novell i världslitteraturen har den bästa första
meningen? undrar författarinnan. Hjälp, tänker jag.
Det finns inga svar på frågorna och resonemangen som följer
under dem är inte vidare intressanta eller spirituella. Jag hade höga
förväntningar då jag såg omslag och titel, men blev besviken.
Läsandets konst är så mycket mer än det här tycker
jag.
|