Frestelsernas berg Författare: Jonas Gardell | |
| Efter att ha läst, känt igen mig i och tyckt mycket om boken En komikers uppväxt ville jag läsa mer av Jonas Gardell. Boken Frestelsernas berg är faktiskt en riktigt bra bok men den gör mig bara deprimerad. Fy, är livet så där hemskt? Gardell har berättat historien om en familj där olyckorna duggar tätt och hårt mot dem alla. Det är för svart, för hemskt och för sorgligt för mig. Från början till slut känns livet tungt och det varken kommer eller kan bli ljusare i "Frestelsernas berg". Jag vet inte varför jag lånades boken eller varför jag tar åt mig så hårt. Maria har tre vuxna söner. Hon blev lämnad för en yngre kvinna av sin man och nu lever hon i det förgångna. Allt hon äger har hon nedpackat i stora pappkartonger, och hon kan aldrig mer ta itu med sitt liv och gå vidare. Äldsta sonen knarkade som ung och kom hem och misshandlade sin mamma. Hennes syskon sviker henne och de hem hon älskat blir sålda. Hon är ständigt ensam medan hon närmar sig döden. Frestelsernas berg är där man vill kasta sig ut och dö varje dag, men inte gör det. Frestelsen i att se ett slut på sitt elände och ge upp det, sluta vara alldeles ensam med sina minnen och drömmar och få komma till änglarna i himlen... Maria påminner om städerskan Siri i Rent hus och misshandlade Paula i boken Kvinnan som gick in i dörrar. Tre böcker som talar om för mig att det finns så himla många sorgliga kvinnoöden runt om i världen. Fler än jag vill veta om. Jag vet att världen, kärleken och livet är svekfulla men jag har ingen lust att läsa så här närgånget om detta. Jag vill ha lite hopp kvar, jag måste för att orka leva. Maria klarade inte av att fortsätta kämpa, trots att bara halva hennes liv förflutet när hon blev sviken, kanske är vitsen med boken att visa mig hur jag måste fortsätta och inte ge upp, för då blir jag som Maria? "Frestelsernas berg handlar
om alla de enkla valen vi ställs inför i livet. Som att varje morgon
stå inför valet mellan att äta frukost och att kasta sig ut
genom fönstret..." står det på bokens baksida. Och jag
kan bara tillägga att den här boken får mig att vilja kasta
mig ut genom fönstret mer än att äta upp min smörgås,
vilket inte får mig att vilja rekommendera denna bok alls. | |
| ©
Bokrecension av Hanna Andersson 1998. [Boklådan] Kommentera via e-post eller i gästboken |
[bok38.html]