En bokrecension [ihanna.nu]

Armade cykel

Författare: Anita Salomonsson
Hanna läste ut den: 2004-04-23

Armade cykel är en ganska långsam berättelse om ett strävsamt småbrukarpar, Hjalmar och hans hustru Frida. De bor i en liten by nära Skellefteå i norrland i början av 1900-talet. De säger inte så mycket, men de har ändå varandra, trots svårigheterna.

Hjalmar, bokens huvudperson, är svårmodig, tystlåten och tillbakadragen. I vedboden hänger en snara, som han kanske tar till när livet känns för svårt, kanske inte. Han hugger ved, odlar potatis, bär tungt och strävar på. Barndomen handlade mer om tukt i Herrens namn än om omtanke, vilket satt sina spår i en vision av "Guds moder" som en högre makt som Hjalmar i all tysthet vänder sig mot när livet känns kärvt.

Boken börjar när han en morgon läser en annons om velocipeder som är till salu via postorder. Hjalmar börjar drömma om att själv äga en cykel, trots att de kostar så hiskeligt mycket. Att ha friheten att cykla omkring på småvägarna kring torpet och skogarna, att vingla fram mellan myr och by… Den som själv cyklar förstår cykelns betydelse, även om man ryser lite grann när han väl går och slår till. Han köper sin cykel och tydligt ser läsaren att här börjar konsumismens dagar. Början till syndafallet skymtar.

Hjalmars hustru heter Frida. Hon skriver i sin dagbok brev till sin ofödde son och känner ständigt av barnlösheten, som en gnagande ensamhet, även efter att de tagit till sig en fosterson. Frida beskyddar Hjalmar, syr vadmalsbyxor på trampmaskinen, kokar kaffe, plockar hjortron och bakar bröd. Sällskap är det ont om, men sysslor finns alltid.

Armade cykel tycker jag handlar om livet på landet, som det kanske var i mellantiden mellan 1800-talets torp och 1900-talets vidgade vyer. Där finns en längtan efter annat som dominerar tankarna. Det lilla verkar så… litet tycks det mig. Hjalmar stannar kvar när de andra syskonen flyttar, någon till Amerika andra till Stockholm. Frida längtar efter barnet som aldrig föddes, stunder hon aldrig fick - och efter att den armade rosbusken på gården ska slå ut, vilket den vägrar hur mycket hon än vattnar.

Boken innehåller en del dialog på äkta bondska (västerbottniska), som ibland blir svår att begripa men oftast förklaras av sammanhanget. Jag som är inflyttad Umebo känner igen den dialekt jag tycker om att höra i verkligheten (när jag begriper) men inte den tystnad som finns däremellan. Kanske var folk tystare förr? Kanske pratar vi för mycket idag.

Jag gråter när jag slår igen boken. Det är ett gott betyg på en ömsinnad bok.

Är boken något för dig? Testläs Det tysta språket av Anita Salomonsson!

[bok377.html]