Jag har läst en bok av Amoz Oz, Israels främste författare. Samma hav är prosa och lyrik, strofer eller bara hela stycken med kortare rader så att man stannar upp, tänker till. Blir hungrig på grekisk sallad, oliver, bröd, sugen på kaffe. Känner, luktar, smakar, njuter. Boken kan läsas från sidan 1 till sidan 200 eftersom det är en sammanhängande berättelse, sedan avnjutas var som helst mitt i.

Boken handlar om Albert Danon, blid israelisk revisor vars hustru dör i cancer, hans son som rest till Tibet och bergen, dennes flickvän Dita Inbar som hälsar på Albert, förför, flyttar in.

Texten är dessa olika människors minnen och tankar. En sida beskriver vykortet från sonen, en annan sida är filosofiska tankar från berättaren (kanske Oz själv). Fritt! Berättelsen är inte klockrent givande och jag förstår faktiskt inte riktigt vad den handlar om, men skrivsättet sätter hela mitt inre i dallring, inspirerar mig mycket. Underbart! Denna bok vill jag diskutera, jag hoppas Pär läser den senare (men hinner ge bort den istället). Det handlar kanske om livets gång, sökandet efter något oformulerbart? Albert och Dites kärleksaffär är diffus men vacker. Okej, säger sonen som förlåter - men vad?

"En lågmäld kvinna. Jag vidrörde
fållen på hennes klänning. Av en slump.
Vad jag ville visste jag inte
och vad jag visste gör ännu ont." (sid. 116)

"Men hur ska man kunna hoppa från ett plan som redan har kraschat och rostat eller begravts under vågorna?" (sid. 140)