Det här är verkligen ingen flickbok i meningen "en bok för småflickor och tonåringar". Det här är en värdig efterföljare (mer modern och kvinnlig) till road trip-boken Zen och konsten att sköta en motorcykel, i alla fall enligt min pojkvän som läst båda (tur att någon i familjen hade nytta av att jag köpte den här boken på bokrean i vintras). Jag har nu läst den här En flickbok om motorcyklar (osv.), inspirerad av dess coola utseende (illustrerad med roliga stämplar och svartvita reklambilder) och min kompis Amalias lyriska recension av en annan bok som Lopez skrivit, men jag kan inte säga att jag är speciellt imponerad.

Visst får hon till många poänger, den här ordvrängande latinobruden Lopez, då hon beskriver sin huvudkaraktärs vingliga motorcykelfärd genom Amerika. Men bara för att hon är rolig både här och där kommer hon inte att kvala in i min bokhylla. Jag ska ge boken vidare till någon som förhoppningsvis uppskattar den mer än mig.

Jag tycker huvudpersonen, en tjej som kallas Tomato, är ganska fånig. Mesig inombords medan hon spelar tuff utåt - hon verkar tycka att yta betyder mer än något annat. Hon har inga vänner, har gått i psykoterapi hela sitt liv och nu har hon bestämt sig för att bli en bikerbrud helst plötsligt. Hon skaffar sig skinnpaj och vinglar iväg på en nyinskaffad motorcykel i 30km/h, på väg mot sin pappa som hinner dö innan hon kommer fram. Hon verkar inte njuta av resan, hon försämrar sin karma genom att köra över djur och hon har sex med några gubbar bara för att få husrum och hjälp med motorcykeln som hela tiden pajar. Hon utnyttjar sin kropp för att få det hon vill ha och hon funderar på att bli lesbisk eftersom det enda harmoniska förhållande hon påstår sig ha sett är det hennes lesbiska mamma har med sin kvinnliga sambo. Hon gillar att onanera, vilket hon gärna kryper in i sitt tält och gör, men de sexuella förhållanden hon haft sedan hon var liten ger mig rysningar. Ingen kärlek här inte, inte ens något speciellt intresse från Tomatos sida konstigt nog. Hade Tomato varit en cool brud och inte så jävla puckad hade jag nog gillat boken mycket mycket mer än jag nu gjorde. Och illustrationerna var till min besvikelse oftast helt lösryckta och hade inget med texter att göra. Blä, vilken besvikelse!