Rodin Romanovitj Raskolnikov är en fattig f.d. student som i denna roman på sant öststatsmanér kallas ibland för sitt smeknamn Rodja men oftast för sitt efternamn, Raskolnikov. Den unge mannen har helt sjunkit ned i självömkan och fattigdom. I sitt deprimerade och förvirrade tillstånd klarar han inte av sina studier. Han undviker andra människor och har inte råd att betala sin hyra. Han orkar inte ens försöka hitta ett jobb eftersom han nu är skyldig så mycket pengar att en tjänst som hjälplärare inte skulle ge tillräckligt med pengar ens för en avbetalning. I bokens början irrar han omkring och tänker, funderar och vandrar som i feber omkring i Petersburg. Han möter en eländig trashank, herr Marmeladov, som berättar sitt livs historia - en sorglig historia om sprit, arbetslöshet och elände. Hustrun slår barnen i sin förtvivlan över läget och äldsta dottern tvingas prostituera sig eftersom Marmeladov själv, som gråter ut i Raskolnikovs armar, åter börjat supa och istället för att försörja familjen stjäl deras matpengar! Raskolnikov går hem och drömmer en mardröm som så väl beskrivs att jag mår illa. Han drömmer att en hel bys fyllebultar misshandlar en hästkrake som inte orkar springa. De skrattar och skriker och slår tills hästen dör och Raskolnikov, som är ett barn i drömmen, gråter och frågar sin pappa varför de dödar hästen? Han kan inte förstå en sådan meningslös ondska.

Nog med elände? Nej, det här är bara de första femtio sidorna i en bok som är 600 sidor tjock! Det boken handlar om är Raskolnikovs resonerande kring brott och straff, dvs. mord och (personlig och samhällelig) moral. I början av boken planerar han mord. Han tycker att han har rätt att begå brottet men tvekar över om han kommer att ha mod - om han kommer att kunna hålla huvudet klart under hela handlingen (och efteråt)! Han går på mordrepetition till det tilltänkta offret, en illa omtyckt gammal pantlånerska. När han väl bestämt sig blir det som en feber som inte går att stoppa. Han genomför mordet och resten av boken består av den månaden som går mellan mordet och [X]. Genom hela boken vet jag inte om han kommer ta självmord, komma undan, fly eller bli fast. (Fortsätt inte läsa vidare om du själv inte läst boken men planerar att göra det - det är den värd!)

Raskolnikov blir kallad till polisförhör, han sjukförklaras eftersom han beter sig febrigt och svimmar, han undviker sin mor och sin älskade syster Dunja som kommit till staden för att gifta sig. Dunja har gått med på ett äktenskap med en riktig skitstövel som hon och modern hoppas ska rädda dem ur ekonomisk misär. Raskolnikov vägrar låta henne offra sitt liv för hans skull och avstyr faktiskt bröllopet. Samtidigt som vi får följa Raskolnikov möter vi många andra intressanta personligheter. Dunja och hennes fästman, den snåle och osäkre Pjotr Luzjin som försöker slå split mellan syskonen. Den gråtande och oroliga Pulcheria Aleksandrovna, deras mamma, som gör sitt bästa (trots fattigdom och svaga nerver) för att hennes två barn ska få det bra. Raskolnikovs vän Razumichin följer efter Raskolnikov i sin oro och som förälskar sig i Dunja. Inte att förglömma Marmeladovs familj. Speciellt dottern Sonja innehar en nyckelroll som nästan smygs in. Hur det kommer sig att Raskolnikov väljer ut den stackars flickan för att bekänna sitt hemska brott det vet jag inte. Men lilla fröken Sonja vrider oroligt sina händer, gråter förtvivlat för syndaren och får honom att gå till polisen och ta sitt straff! Hon följer med honom till straffkolonin och det är (väl) hon som på slutet får Raskolnikov att långsamt, långsamt börja ångra sitt brott. Den mänskliga kontakten, hon själv som person eller kärleken till henne påverkar honom i alla fall till slut.

En otroligt mäktig roman! Jag förstår varför den fått stor genomslagskraft och jag tycker det är synd om dess rykte om att vara "tung" gör att folk inte läser boken. För den är inte tungläst, utan snarare en riktig sidvändare, men den tar upp mycket psykologiskt tungt. Fattigdom, mord, depression, prostitution, egoism och elände. Raskolnikov resonerar om hur han faktiskt aldrig varit så totalt nere i fattigdom och svält att han tvingats begå brottet. Han bestämde sig bara för att göra det och stölden av några värdesaker (som skulle ha kunnat hjälpa upp hans situation om han använt dem och sålt dem) var aldrig primär. Han testade sig själv eftersom han ville veta om han var kapabel till yxmord. Denna och många andra teser som Dostojevskij stoppat in i Brott och straff gör den mer än läsvärd. Dessutom kan jag tillägga att han ger lysande psykologiska porträtt (där bara själva Raskolnikov är "knepig" tycker jag, men det beror kanske på att han resonerar som en galen intellektuell), verklighetstrogen dialog och monolog, dramatiska ögonblicksbilder och en rafflande deckarkänsla!