"Till havet, till havet där vita måsar gnyr,
där vindarna blåser och det vita skummet yr!
Mot väster, mot väster för solens gyllne bana:
grå skepp, grå skepp! Hör du dem mana,
röster av mitt släkte som före mig for?
Jag lämnar, jag lämnar de skogar där vi bor,
ty våra dar skall ända och stupa mot natten
och ut vill jag segla på ändlösa vatten.
Lång emot Slutets kust slår vågen från sjön
och ljuvt mig ropar rösterna från den Glömda ön:
i Ereséa, Alvhem, dit ingen dödlig hinner,
där löven aldrig vissnar, mitt folk sin lycka finner."

ur Tolkiens Sagan om konungens återkomst (sid 271). Kan någon vänligen läsa det högt på min begravning? Det här är den bok i trilogin som jag tycker bäst om, och som jag eventuellt kommer att läsa igen någon dag.

Har du inte läst någon bok i serien ska du förstås inte läsa en recension av bok tre (den avslutande). Läs istället Mats recension på Bokkanalen eller min krönika Dags att läsa Tolkien som jag skrev för en månad sedan, så kan du sedan avgöra om du vill försöka dig på Tolkien. Jag önskar att jag kunnat gå in i historien utan omgivningens omdömen ringandes i öronen. Jag har läst och hört mer om dessa böcker än om några andra. Jag har läst att här finns inga kvinnor, jag har hört att Tolkien ogillade den svenska översättaren och inte pratade med honom, jag har t.o.m. fått en utskällning för att jag läser böckerna på svenska och inte på originalspråk. Men än en gång har jag fått lära mig att det är bäst att bilda sig en egen uppfattning och inte lyssna alltför mycket på andras åsikter... Jag hade aldrig kommit igenom om jag läst dem på engelska. Jag tycker mycket om det gammeldags sagospråket, den poetiska stilen och den många gånger fnissroliga och kloka dialogen mellan hober, alver och trollkarlar. Och kvinnorna, som får ganska stor plats (för att vara en berättelse om krig startat och avslutat av män) i denna den sista boken, är beundransvärda - inte minst tant Lobelia som visar mer civilkurage än många manliga hober. Här finns alvdrottningen Arwen Undómiel som ger upp sitt eviga liv för kärleken till Vidstige som krönes till Konung Aragorn Elessar. Och Éowyn, prinsessan av Rohan, som ger sig ut i kriget för att hjälpa sin bror och nästan går under innan hennes själ finner frid och hjärtat hittar fram till rikshovmästare Faramir, vars egen far skattade den fallne sonen Boromir högre än någon annan och aldrig såg med kärlek på stackars Faramir.

Mitt favoritkapitel är "Domedagsberget", där blir det äntligen riktigt spännande och Gollum får äntligen spela den huvudroll man länge anat att han varit utsedd för. Nu när Härskarringen äntligen försvunnit ur världen följer 70-80 sidor av lyckligt slut med konungakröningen, bröllop, fest och hurrarop, återföreningar mellan sedan länge åtskilda vänner, återuppbyggnad av det som blivit förstört i kriget och slutligen hemresan till Fylke. De fyra hoberna (Frodo, Sam, Pippin och Merry) som gav sig ut för så länge sedan (ett helt år har gått) kommer tillbaka till sin lilla by där ingen förstår vilka stordåd de alla uträttat för att rädda världen. Fast slutet är inte riktigt lyckligt - inte för alla. Mina tårar trillar (kanske lite på grund av min hemska förkylning) när Frodo återförenas med den virriga gamlingen Bilbo i sista färden. Inte helt lyckligt nej, men sagolikt magiskt är det, fast inte som jag trott innan jag började på serien. Det är inte med list de goda lyckas besegra de onda - utan med gemensamma ansträngningar. Historien handlar mycket om de svagas styrka och de starkas avgörande svagheter. Litenheten är inget hinder för att rädda hela världen från undergång. Jag tycker mycket mycket om "Sagan om konungens återkomst" - språket, personerna och handlingen! En klar favoritbok med många minnesvärda karaktärer.