Del två i trilogin om Härskarringen handlar om Orthane, Sarumans borg och fästningen Minas Morgul som bevakar den hemliga porten till Mordor dit Sam och Frodo når precis när boken slutar. Minas Morgul består av två torn, ett vitt och ett svart, och förbi dem är det omöjligt att ta sig... Boken berättar om det numera upplösta brödraskapet och vilka stordåd de utför inför det stundande kriget som avgörs först i bok tre, Sagan om konungens återkomst.

Den första boken slutar med att Boromir dör, Frodo försvinner spårlöst (tillsammans med sin Sam) och allt verkar gå åt helsike. Attans! Nu får man veta hur det gått för de tre små sällskapen, fast det man helst vill veta sparas förstås till sist (hur går det för Frodo?) och man får inte heller nu komma alltför nära målet. Det är lååångt att gå, det inser man snart.

Aragorn, Gimli och Legolas finner att alla de fyra halvlängdsmän de haft i sitt sällskap är borta. Frodo verkar ha bestämt sig för att själv slutföra uppdraget och begett sig av mot Mordor, men Pippin och Merry är bortrövade av de orcher som dödat Boromir. Aragorn, Gimli och Legolas tar springandes upp förföljelsen av orcherna, tills de får låna hästar (puh!) av de Èomar, kung Théodens ryttare. Men Pippin och Merry lyckas så småningom fly för egen maskin (hurra!) från sina vakter, hitta in i skogen och möter där några underliga trädliknande jättar som heter Enter. Sävliga, godhjärtade och oändligt långsamma, men med oanade krafter och stor styrka. De sätter Sarumans rike i gungning och håller fortet tills Gandalf (jaaa, han var inte död!) kommer dit och avsätter Saruman med hjälp av nyvunnen trollkraft.

Andra delen av boken handlar om fredlige Frodo som långsamt, på korta ben, men säkert, tillsammans med Sam och alvrepen, avverkar mil efter mil för att ta sig in till Ondskans rike. På vägen träffar de Gollum, den fuling som Bilbo en gång lurade till sig ringen av. Gollum vill gärna ha tillbaka ringen, men inom honom slåss ondskan och habegäret mot det lilla samvete som fortfarande finns kvar i honom. Med ringens hjälp får Frodo Gollum att bli deras vägvisare. Han hjälper dem genom Dödens träsk, till Minas Morgul och tillbaka till vägen genom berget där Honmonstret väntar på att Gollum ska ge henne mat…

Jag tycker om boken, som inte innehåller lika mycket dikt som första boken och inte lika mycket humor, men dock lite mer spänning och dramatik - fast inte överdrivet mycket. Det är lite "ent" över hela boken tycker jag - det ska ta tid att berätta den här historien. Tolkien vill inte låta det gå för snabbt. Så fort det börjar bli alltför spännande låter han någon av personerna berätta varför det är Si eller Så, någon liten släkthistoria eller en trög beskrivning av vad berg och stigar heter och vad alverna brukar kalla dem - så att tempot återgår till sitt stilla lunk. Jag förstår böckernas kritiker, jag förstår varför IR suckade och sa "Åh, stackars dig, de är ju så tråkiga" när jag sa att jag skulle läsa Sagan om ringen. Jag förstår kritiken, men håller inte riktigt med. Jag vill absolut veta om Aragorn kommer att få chansen att bli kung, eller om Théoden kommer att slå ihjäl honom hellre än låta honom ta Boromirs plats. Jag tycker om Frodos trötta övertygelse och Sams pratsamma sätt. Jag vill veta vad som kommer att hända med Saruman när Sauron upptäcker hans hjälplöshet. Jag läser vidare i nästa bok.