Sagan om ringen - första delen i trilogin om Härskarringen. Det mest omtalade fantasyverket som finns, och nu hör jag till den ständigt växande skaran som läst den. Hurra för mig? Jag skrev om min rädsla för boken i min krönika "Dags att läsa Tolkien" på Bokkanalen. Nu när jag läst alla de 475 sidorna är det dags att skriva ner lite reflektioner.

Den var roligare än jag förväntat mig, stillsammare och mindre magisk än jag trott men inte så farligt tråkig som jag befarat. Jag kastar mig snabbt över nästa del och återkommer snart med rapport om den också.

"Sagan om ringen" är som en enda lång prolog till en berättelse, startgropen till ett äventyr som inte riktigt tar fart - ännu. På det sättet är den förstås trög, inte händer det mycket, inte egentligen. Den lilla hoben Bilbo har en stor födelsedagsfest, och inledningen är gemytlig och trevlig. Jag andas lättat ut och känner att den här boken kommer jag orka igenom. När man läst Sandemose (En främling korsar sitt spår) så blir en saga som den här alls inte lika stor utmaning. I jämförelse är Sagan om ringen både lättläst och spännande. Nåja. På festen låter Bilbo allt han äger övergå i sin adopterade släktings ägo. Den unga Frodo blir huvudperson och ringbärare, helt emot sin vilja och för att bevisa att även de små spelar stor roll och kan förändra världen. Minsann. Trollkarlen (isitaren) Gandalf Grå är en gammal vän till hoberna, han berättar för Frodo om ringens historia (små bitar av historien presenteras då och då genom hela boken, hur ringen högs från Saurons hand och tillslut hamnade hos Gollum), samt förklarar dess egenskaper och förbannelser. Den som bär ringen är dömd att så småningom bli påverkad - bli ond. Trär man den på sitt finger blir man osynlig - och får den onde Sauron tag i den kommer han kunna härska över hela världen med suverän ondska. Det enda som finns att göra är att förstöra ringen, men det är varken en lätt eller rolig uppgift.

Lilla Frodo suckar tungt, han tvingas sälja sitt älskade hem och ge sig av ut på vägarna med sina hobervänner Sam, Pippin och Merry. De fyra hoberna tar sig långsamt fram på sina korta ben eller ridandes till häst på sina små ponnys. Ponnyn Bill verkar vara en av huvudpersonerna tills han blir bortskrämd. Hans öde skildras med fler ord än Gandalf, vilket får mig att förstå att vi inte hört det sista om honom i bok ett. De jagas av svarta ryttare, de möter alver och elaka träd, godmodiga krogvärldar och sjungande Tom Bombadil. Envisa Sam är söt, men promenerandet blir lite långtråkigt - fast jag kan inte sluta läsa ändå. Måste läsa vidare! Tillslut når de ett av resans delmål och där bildas en ny pakt - fast alla fyra hoberna är fortfarande med. De får sällskap av trollkarlen Gandalf som äntligen hinner ikapp dem, jägaren Vidstige (som egentligen är prins Aragorn), alven Legolas, dvärgen Gimli och en människa; den buttre Boromir. De nio leds av Gandalf och resan fortsätter.