Första gången jag hörde talas om boken var när M rekommenderade den i början av året. "Den är helt galen - men rolig!" fick jag veta. Okej, det låter intressant tänkte jag. Den ska jag läsa! Nu har den kommit på pocket och jag har, efter flera veckors kämpande, läst hela. Jag har läst den parallellt med andra böcker, bl.a. En god människa. Sedan hade Katinka också köpt ett exemplar och höll med mig om att det var en bra bok att läsa till Bokcirkeln. Jag tycker det är bra att vi ska diskutera den lite imorgon, för det här är en svårsmält bok. Vad vill författaren egentligen säga? Undrar jag och har ställt frågan till alla jag känner som läst den. Det verkar vara en bok som många har en positiv minnesbild av.

Boken har blivit en internationell kultbok och är mycket läsvärd, men man måste vara ganska motiverad för att orka läsa hela tycker jag. Boken har nyligen kommit i pocket från Norstedt och kan inhandlas för 65 spänn, vilket är överkomligt för en bok som många som läst den (jag har frågat alla jag känner) påstår sig ha läst fler än en gång.

Själv har jag precis läst den för första gången, och jag är kluven i mina åsikter om den. Jag hade svårt att komma igenom den, och kunde bara läsa korta stycken då och då. Men då jag läste var jag fascinerad av den otroliga fantasi som boken är fylld av, och jag är nöjd med att ha lyckats ta mig igenom hela. Jag tycker den är läsvärd, men framförallt värd att diskutera och fundera över, vilket jag kommer att göra både i den Bokcirkel jag är med i och via Fritt forum på Bokkanalen. Vad vill författaren säga? Vad betyder den här galenskapen?

Boken utspelar sig i det kulturella Moskva dit en mystisk främling kommer tillsammans med sitt underliga sällskap. Han heter Woland, en ganska godmodig herre som visar sig vara Satan själv, och hans kumpaner Hella, den nakna häxan, Behemot, den elaka katten som åker spårvagn och skjuter pistol, Azazello, den rödlätte dvärgen och den listige Korovjev. Tillsammans lyckas de uppröra hela Moskva, och de gör många framstående personer både ruinerade och sinnesjuka. De utger sig för att vara magiker och hypnotiserar bl.a. hela teatern så att damerna i publiken villigt byter bort sina kläder mot nya kreationer. Men så fort publiken lämnar teatern försvinner alla nya kläder och damerna springer förvirrade runt i bara underkläderna. Och det är inte alls det mest bisarra som händer i den här boken! Långt därifrån! Vad sägs om bal för döda mördare eller ett helt kontor som inte kan sluta sjunga opera i stämmor?

Vi får hela tiden möta nya herrar, många är högt uppsatta tjänstemän på teatern eller medlemmar i klubben MASSOLIT. Vi möter bl.a. ekonomidirektören, förvaltningschefen Varenucha, poeten Ivan Bezdanovitj och Stephan Bogdanovitj Lichodejev, chef för Varitéteatern. Namnen är förvirrande lika (och många!), men Bulgakov är en vänlig författare som på ett smidigt sätt nypresenterar sina karaktärer när de kommer tillbaka in i historien efter en stunds frånvaro, vilket gör att jag tycker det är relativt lätt att hänga med i den galna historien. Boken sägs gissla sovjetmedborgarnas svagheter - deras snikenhet, deras sätt att sko sig på sina närmaste och deras fantasilösa misstänksamhet mot oliktänkande. Bulgakov låter Satan, den personifierade ondskan, eftertryckligt straffa lismarna, de dåliga poeterna, spekulanterna och de klentrogna. Djävulen verkar dock vara en ganska humoristisk person, och boken är många gånger rolig att läsa, liksom förvånande. Då och då tvingas jag läsa om ett stycke bara för att verkligen förvisa mig om att jag förstått rätt, eftersom det mest osannolika händelser kläms in i de mest ordinära kontorslokaler och lägenhetsbyggnader. Bokens budskap är att människor inte skall leva för lättvindigt, eftersom ondskan är primär. Den handlar om tro och otrohet, makt och rätt, det onda och det goda.

Wolands kumpaner försöker ta sig in på en klubb för författare:
" - Ni är inte Dostojevskij, sade kvinnan, alldeles förvirrad av Korovjevs prat.
- Hur kan ni veta det?
- Dostojevskij är död, sade kvinnan en smula osäkert.
- Jag protesterar! utbrast Behemot. Dostojevskij är odödlig.
- Får jag se er legitimation, sade kvinnan.
- Men snälla ni, det här är ju löjligt! sade Korovjev som vägrade att ge sig. Det är inte legitimationen som gör en till författare, utan det man skriver. Hur kan ni veta vad som rör sig i mitt huvud?" (sid 330)

"Jag är blott en dela av den kraft som ständigt vill det onda men ständigt gör det goda."