Nick Hornby har tidigare skrivit favoritböcker som charmiga och roliga Om en pojke och High fidelity, så självklart var mina förväntningar mycket höga när jag läste denna hans fjärde roman. Men ack, så besviken som jag blev på "En god människa" har jag aldrig blivit tidigare. Fy sjutton, vilken deprimerande bok!

Känner du dig någon gång bitter, arg över hur din partner behandlar dig och trött på livets orättvisor? Då bör du umgås med snälla vänner, försöka läsa glada böcker och kanske ta en paus från vardagen genom att åka på semester. Det är i alla fall min rekommendation. Men vill du däremot lära känna någon som med all säkerhet är ännu bittrare än du själv är, så ska du läsa "En god människa"!

Boken är skriven ut ur den medelålders kvinnliga läkarens bittra perspektiv. Katie är gift och har två barn, men när boken börjar begär hon skilsmässa från sin man David, eftersom hon haft en affär på sidan av. Äktenskapet har länge gått på tomgång, vardagen är bara tristess och gräl och ungarna verkar vara små bortskämda, ganska själlösa monster.

Först vill Katie skilja sig, men när hon berättar om sitt beslut möts hon av hånskratt. När hon sedan berättar att hon varit otrogen visar David henne till dörren och då plötsligt ångrar hon sig vill inte alls ha skilsmässa längre. David sover borta några dagar, och när han kommer tillbaka är han helt förändrad och beter sig helt plötsligt vänligt - något han inte gjort på flera år. Han har mött en modern, rastaflätad helbrägdagörare som kallar sig Goodnews och som snart flyttat in hos familjen. Tillsammans med honom vill David förändra världen, de ger bort barnens leksaker till fattiga och David lovar Katie att deras äktenskap kommer att bli bättre.

Boken ska kanske handla om vad man måste göra för att vara en god människa, ett ämnet som är hedervärt i sig. Men David förlorar helt begreppet om hur en normal människa beter sig och jag blir bara förbannad på hans fåniga påhitt och Katies sätt att acceptera det, om än inte glatt, utan bara resignerat och trött - allt för det sedan länge urtrista äktenskapets skull. Från första till sista sidan är livet något man uthärdar, äktenskapet något man ståndaktigt kämpar sig igenom och barn något man satt till världen för att man inte förstått bättre.

Nick Hornby har tappat genom den här boken i mig tappat en trogen läsare och dessutom verkar han helt tappat sin humor och livsglädje. Jag ryser när jag tänker Katie och hennes familjs eländiga kamp, nu stoppar jag in boken långt, långt bak i bokhyllan så jag slipper se den.