Nu finns bok fyra på svenska - och vi svenskar kan läsa ikapp resten av världen eftersom femman ännu inte givits ut, kanske på grund av att filmen (som baseras på första boken) snart kommer? Bok fyra är lika spännande som de tidigare böckerna - bara ännu tjockare. Det torde bero på att Rowling nu är så berömd att ingen redaktör på hennes förlag vågar säga flaskhals om att stryka i något av de 37 kapitlen. Ingen barnbok jag känner till är så här tjock - över 700 sidor, och det är knappt vuxenböcker är så tunga heller. Jag tror att Rowling förlorar många läsare på grund av bokens tjocklek, men kanske vinner hon lika många andra istället? En 9-årig kille jag känner har själv läst både ettan och tvåan, men sedan tog det liksom stopp. Jag tror att trean var lite väl tjock så den får vänta ett tag. En 14-årig tjej fick fyran (som knappt jag själv orkar hålla i) i julklapp (då på engelska) av sin mamma. Hon suckade trött när hon såg hur tjock den var, trots att hon önskat sig den och självklart (precis som jag och många med mig) ville veta hur det går för Harry Potter.

Nåja, tjockleken till trots - nu har jag läst den. Eller slukat den. För trots att den är tjock är den lättläst och spännande. Som högläsningsbok fungerar den utmärkt även om det förstås lär ta många långa kvällar innan man läst ut hela. Kanske får man också räkna med förslitning av stämbanden… Kapitlen gör att det känns som man bara måste läsa ett kapitel till, och ett till, och…

Vad handlar boken om då? Tja, det är en massa tävlande och en hel del Voldemort förstås. Det är deckarspännande rakt igenom! Men bokens innehåll är väldigt tävlingsinriktat och känns mer grabbig än tidigare böcker. Boken börjar med att Harry får ont i sitt blixtliknande ärr i pannan. Det brukar betyda att Voldemort är nära, men Harry vill helst inte tänka såna trista tankar nu. Han är nämligen bjuden till bästa kompisen Ron för att vara med om roligheter innan fjärde läsåret börjar. Han blir hämtat från sina hemska fosterföräldrar för att följa med Hermione, Ron och hans stora familj till Världsmästerskapen i Quiditch. Redan efter matchen (som barnen och Rons pappa följer med stor spänning från läktaren) börjar det hända läskiga saker. Någon skickar upp en grönglittrande döskalle i skogen - ett sådant märke som man brukade se på Voldemorts tid när någon skulle dö…

Harry Potter är en antihjälte mer än någonsin, eftersom han tas ut för att vara en av fyra tävlande i Trekampen mellan Hogwarts och två andra skolor, men ingen av sina uppgifter klarar han utan hjälp från omgivningen. Hjälpen kommer från alla upptänkliga håll, till och med från husalven Dobby. Håller Harry Potter på att tappa greppet? Nej, senare får man förklaringen till varför han får så mycket hjälp i alla grenar - men under läsningens gång kändes det nästan beklämmande. Det motsatta könet blir, om än inte ett begrepp i realiteten, så ett begrepp i bakhuvudet på trion. Det blir skolbal och de tävlande ska inleda dansen med sin partner. Partner? Vem är det som redan bjudit Hermione? Vem är flickan som Harry Potter allra helst vill gå med (och ska han våga fråga)? Och varför är Ron så sur mest hela tiden? Och om den stora skogvaktaren Hagrid ska hitta någon att gilla, hur skulle hon då se ut? Svaren finns i boken - en läskigt spännande bok helt enkelt.

Det bultar små hjärtan lite varstans på skolan i år, men tävlingen står hela tiden i centrum. Intrigerna tätnar och ondskan är på väg tillbaka in i trollkarlsvärlden. Nu väntar jag spänt på näst sista boken i serien. Ja, hela mugglarvärlden undrar om tonårspojken Harry Potter kommer att klara av de stordåd som vi förväntar oss av honom… Skynda dig att skriva färdigt Joanne!