Här får man en memoar och en författarhandbok inom samma pärmar. Men mest handlar det förstås om Stephen Kings största intresse: skrivandets konst. Läsaren får lite av varje i en trevligt ihoprörd kompott. Tycker du om Stephen King och hans böcker ska du läsa boken för memoardelens skull. Den är nämligen underfundigt skrivet om Kings minnen från tidig barndom till dagsläge. Tycker du om att skriva själv så ska du läsa boken för handboksdelen, som är fylld av goda råd till alla som drömmer om att bli författare. Själv både gillar jag Stephen King och tycker om att skriva, så jag läste bokens alla kapitel med förtjusning och en hel del behållning.

Boken är lättläst och uppdelad i anekdotliknande stycken med en fyndig slutkläm på nästan samtliga kapitel. Stephen King för en pågående dialog med läsaren och det känns nästan som om han är närvarande i rummet då jag läser boken. Hans ”pratiga” stil är personlig, även om han ibland går till överdrift med sina ursäkter. ”Kanske håller inte alla med om detta, men” och ”Kritikerna kanske tycker jag har fel, men…” känns överdrivna, för dåligt självförtroende är det minsta han har den här mannen.

Att vänta på inspiration är bara blaj, skriver han. Istället är det disciplin och hårt arbete som leder till framgång som författare. Minst tusen skönlitterära ord bör man skriva – om dagen. Varje dag, sex dagar i veckan. Då har man en chans, en liten chans, att komma någon vart. Och det bara om man faktiskt har talang – något som inte går att lära sig, det är något man måste vara född med tror King.

King berättar om kärleken till frun Tabitha King, också hon författare. Hon är hans Ideal Läsare – den han tänker på när han skriver. Men inte ens hon får läsa ett enda ord förrän romanen är helt färdig. Hon uppmuntrade honom att börja skriva igen efter olyckan som han var med om i juni 1999. Stephen King blev överkörd av en lastbil och läkarna trodde att hans sista stund var kommen. Men han har repat sig, och trots stora smärtor har han fortsatt skriva. Han skildrar olyckan osentimentalt men lika verklighetstroget som en episod i någon av sina romaner.

Jag gillar mycket hans beskrivningar om hur idéer till romaner fötts och hur personerna utvecklats och vuxit fram. Han berättar bland annat hur han fick idéen till Carrie och varför han skrev Lida. Jag tycker det är intressant och roligt. Kanske inte den bästa handboken i skrivandets konst – men definitivt en underhållande bok. Och en inspirerande askungesaga om en pojke som blev man – och hela tiden var hans högsta dröm bara att få skriva.