Romaner översatta från kinesiska känns ofta barnsliga och ordfattiga. Det beror på att det kinesiska språkets uppbyggnad skiljer sig på så många olika sätt från svenskan. Detta har jag fått lära mig efter att ha klagat över språket i Hong Yings "K". Kan man bortse från detta finns det förstås många spännande bokupplevelser att hämta från kinesiska författare, fast jag har inte mycket att hämta hos författarinnan Hong Ying. Denna hennes tredje roman handlar om förbjuden kärlek.

Huvudpersonen är den liberale och fritt uppfostrade Julian Bell som 1935 kommer till staden Wuhan för att undervisa i engelska vid universitetet. Han är sexuellt frigjord och sugen på äventyr i detta främmande land. Han är uppvuxen i mitten av Bloomsburygruppen, där bland annat hans faster Virginia Woolf ingick. Hos dem har han iakttagit ett nästan kollektivt sexliv - vilket gjort att hans bild av kärleken är "frimodig". Han är på gränsen till dekadent och definitivt alltför självsäker och framfusig för att kunna kallas gentleman.

På universitetet möter han sin chefs fru, författarinnan Lin. Hon är flera år äldre än honom och tillhör de kinesiskt intellektuella - såna som han inte förstår sig på. Lin kommer till alla hans lektioner och lyssnar uppmärksamt på hans föreläsningar. Snart inleder de ett sexuellt förhållande där han får oväntade överraskningar. Är det faktiskt kärlek eller bara sexuellt behov? Julian tvekar men Lin vet vad hon vill, för sin till syns späda person till trots är hon en passionerad och målmedveten kvinna. Hon får snart veta att hon är Julians tolfte älskarinna - han kallar henne för "K".

Boken innehåller ett poetiskt (och erotiskt) språk, men jag har svårt att hitta flytet i det. Själva historien skulle kunna vara intressant, men känns på något sätt uppstyltad och fördomsfull. Västerländska kvinnor jämförs med de välbevarade och vackra kinesiskorna, vi beskrivs mycket ofördelaktigt och nästan barnsligt elakt. Julian är en sådan självisk mansgris - en europé ur kinesiskt perspektiv? Han passar inte alls i rollen som huvudperson i en kärleksroman. Är han ens kapabel till att förstå kärlek, det undrar jag. Lin uppfattas växlande som en imponerande kvinna och en desperat gråtande flicka…

Jag tycker inte att romanen är alltför hackig och klumpigt uppbyggd. Det känns inte som om den är skriven av en vuxen person, eller i alla fall inte av en person som besitter insikter om trovärdiga människors personlighet. Om det beror på överbyggäliga broar mellan språk, det vet jag inte.