Illusionisten kom ut i slutet av 70-talet och utspelar sig på en fiktiv grekisk ö på 50-talet. Den är nästan åttahundra sidor och bland de märkligaste böcker jag läst. Jag vet inte om jag kan hålla med om födelsedagsinskriptionen "En otrolig läsupplevelse!" Men visst, något otroligt måste den ju ha eftersom jag läste ut tegelstenen utan tvekan och aldrig hade en tanke på att överge den. Den är skriven i jag-form av 25-åriga Nicholas Urfe. Han gör slut med sin flickvän Alison och överger det tråkiga England för att söka sig som engelsklärare till en internatskola på ön Phraxos utanför Aten. Ön är liten och ganska enslig, ortsbefolkningen kan ingen engelska alls. På en av sina ensamma promenader hittar Nicholas en sommarvilla på andra sidan ön, och där träffar han på enstöringen Maurice Conchis. Han är kosmopolit, otroligt rik och intresserad av politik, psykologi, magi och musik. Han bjuder in den unge läraren som glatt accepterar och snart tillbringar varje helg i huset som kallas Bourani. Men Conchis är inte den han först utger sig för att vara. Hans invecklade nät av lögner och konspiratoriska handlande leder Nicholas mot förvirringens brant. Han är med om ett experiment där han själv är huvudpersonen som allt kretsar kring - utan att han själv får veta varför, eller ens hur eller när det ska sluta…

Jaha, och så fortsätter det sida upp och sida ner. Flickan som bor hos Conchis är först ett spöke från svunnen tid, sedan påstås hon vara mentalt sjuk, sedan skådespelerska, sedan… Allt man trott vara sant repas upp och visar sig vara lögn. Är det hela ett seriöst psykiatriskt experiment eller en sjuk (men rik) mans påkostade verklighetsteater där han styr över alla som vore han Gud? Läs boken själv och avgör du, jag vet inte. Det är knäppt, men spännande.

Irriterande:
1) All franska saknar översättning, hela inledande stycken som jag inte förstår. Tråkigt.
2) De grekiska fraserna är stavade för engelskt uttal och alltså inte översatta. (Det står t.ex. kapheneia istället för kafenío). Dumt!
3) Att jag fascineras så av en bok som egentligen inte säger någonting - mer än att världen är knäpp. Jag tycker det är ganska trist att livet framställs som om det vore tamt och innehållslöst utan de "låtsaslekar" som Chonchis ritar upp.