David och Harriet träffas på en firmafest. De gifter sig och bestämmer sig tidigt för hur de vill att deras liv ska bli. De köper ett alldeles för stort hus och fyller det på några år med ungar. Men när det Harriet blir gravid för femte gången krackelerar lyckan. Hon får ont, kan knappt tro att det är ett barn där inne i magen eftersom det sparkar så hårt efter bara några månader. När babyn kommer ser han inte ut som de andra barnen och det visar sig snart att Ben, som de kallar honom, inte är lik något av sina syskon. Han är som en hemsk bortbyting som tillslut splittrar hela familjen. Hunden i familjen dör oförklarligt när Ben börjat gå själv, och tillslut tvingas de lämna bort honom. David ser till att "det" hamnar på en institution. Men Harriet, som inte kan känna någon moderskärlek för det hemska monstret, kan inte med att lämna honom på ett hem för att dö. Hennes moral förbjuder henne att blunda. Hon hämtar hem sin son igen, och efter det blir familjen aldrig den samma och David kan inte förlåta henne. De andra barnen flyr hemmet liksom den forna helyllelyckan.

En fängslande story, makaber och otäck. Det är lite Rosmarys baby över Ben, lite Stephen King- ovishet över familjen. Är det något verkligt fel med Ben eller är han faktiskt så ond som han verkar? Ingen människa föds ond, det har jag alltid trott. Tills jag mötte Ben vill säga…