"Va? Tyckte du att filmen var bra? Den var ju jättedålig, du måste läsa boken - den är mycket bättre!" sa Malin och tog med sig boken till jobbet och gav den till mig. "Men du tycker ju inte om knarkarböcker?" undrade M - men det har jag aldrig sagt. Jag gillar bara inte knarkarfilmer (som Trainspotting, Casino och den där Tarantino som alla utom jag verkar älska). Någon knarkbok vet jag inte att jag någonsin kommit över - och Beach skulle jag ändå inte räkna in i den kategorin. Visst röker de hela tiden, men det var mest för att M påpekade det som jag ens tänkte på det.

Det är som en "Flugornas herre" om vuxna barn ("Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty mitt namn är Richard. Jag föddes 1974."). Den var helt okej, men håll med om att det är väääldigt svårt att läsa Boken när man väl sätt Filmen? Nästan omöjligt. Jag såg hela tiden bilderna från filmen i huvudet trots att versionerna självklart skiljer sig rätt mycket åt. Richard är mörkhårig i boken, inte alls lik Leonardo DiCaprio. Och han blir inte tillsammans med sin franska vän Françoises och hon gör inte alls slut med sin pojkvän Étienne. Filmregissören tyckte att det var för lite sex och kärlek i boken så det har han stoppat in lite hipp som happ.

Boken handlar om "ryggsäcksfolket" som reser runt i Asien och letar minnen att spara, nya upplevelser, nya stränder. Richard möter ett franskt par samtidigt som han kommer över en karta till en förbjuden ö inom ett Naturreservat utanför Ko Pha-Ngan i Thailand. Tillsammans tar de sig ut till ön där det hittar både en haschodling och ett välorganiserat minisamhälle där unga européer skapat sig ett liv bortom den riktiga Världen. Där stannar de flera månader. De fiskar, badar och leker - men allvaret tränger sig till slut på och förstör deras harmoniska läger. Sjukdom, död, matförgiftning och hajar - och inkräktare från Världen - splittrar den sköra samanhållningen i lägret. Det slutar i katastrof. Spännande och dramatiskt ja visst - men kanske har jag sett filmen för nyligen för att gripas.

Men boken är läsvärd och välskriven - se inte filmen först bara. Har man sett filmen kan man lika gärna strunta i boken tycker jag. Fast slutet är perfekt och känns väldigt 70-talistaktig: "Jag möter världen med veteranens tomma blick. Jag har massor av ärr. Det låter bra. Jag har massor av ärr."