Pappa lyckades läsa ut boken redan innan nyår och jag kunde i godan ro låna boken som jag (heeelt utan baktankar) köpt åt honom i julklapp. Jag vet inte hur länge jag haft den här boken på min ska-läsa-lista (den kom ut 1989), men nu när jag kan stryka den här titeln från listan har jag redan ett gäng andra att skriva dit av samma författarinna… Deckare är ingen genre som jag läst mycket av, men det kan alltså hända att det blir ändring på det. En deckare berättar en historia precis som en vanlig roman, fast lite bakvänt. Istället för att rabbla upp vad som hände på mordplatsen (i det här fallet är det en vuxen dotter som huggit huvudet av sin far och samtidigt dödat familjens hund) så nystas det upp när detektiverna (i detta fall två poliser från Scotland Yard) undersöker mordplatsen och frågar ut lokalbefolkningen.

Bokens första mening lyder "Det var etikettsbrott av värsta slaget." Och jag antar att det kan stå för hela upplägget, eftersom man redan från början får veta att det är flickan Roberta Teys som mördat sin far. Bör man verkligen avslöja vem som gjorde det direkt när man komponerar en deckare? Jo, det är helt okej, eftersom man absolut måste få reda på varför hon gjorde det - och det får man inte veta förens på slutet förstås.

Desstom blir man genom "Pappas lilla flicka" presenterad för de två poliserna vars öden jag antar att man kan följa i Elizabeth Georges fortsatta författarskap. Barbara Havers beskrivs som tråkig och egensinnig, hon patrullerar gatorna för att ingen på undersökninssidan lyckats samarbete med henne. Hon är runt 30 år men bor tillsammans med sina knäppa föräldrar som totalt tappat begreppen sedan hennes bror blev sjuk och dog som liten. Den adligt ättade, snygge och kompetente Thomas Lynley (32 år) blir ansvarig för fallet och till sin hjälp får han assistens Havers. Hon avskyr honom sedan tidigare (en sån kvinnotjusare och dessutom duktig) men bestämmer sig för att samarbete så gott hon kan. Tillsammans åker de till den lilla byn Keldale Valley för att utreda mordet…

I Keldale möter de Lynleys bästa vänner, det nygifta paret Deborah och Simon Allcourt-St James. Dramatiken utöver själva mordet tätnar då man får reda på att Simon är halt efter en bilolycka då Lynley körde (åh, vilket dåligt samvete, de är ju bästa vänner), och Deborah, som Lynley haft ett förhållande med, är den kvinna han fortfarande älskar och trånar efter. Men hon har ju valt Simon en gång för alla, och avvisar den stackars Thomas Lynley bestämt. Här sprakar äkta kärlek, och något sådant kan få till och med en flicka som mig att omvändas. Jag vill genast läsa fler deckare!