Om den här boken har jag hört både bu och bä, några har hyllat den till skyarna, andra har tyckt att den är utan handling, tråkig, seg och ointressant. Jag har själv gått förbi den i bokaffären flera gånger och fingrat lite på den, läst på baksidan och sedan ställt tillbaka den i hyllan. Jag har inte blivit tillräckligt intresserad av den svenska upplagans baksidestext trots titeln som är helt underbar ("De små tingens gud" på svenska). Men när M lånade ut den till mig kunde jag inte låta bli att läsa den, och det är jag glad för. Först tyckte jag att den påminde om Salman Rushdies "Marken under hennes fötter" (som jag läst till hälften och verkligen kämpade med i höstas men som tråkade ut mig enormt) men även om Arundahati också har ett plottergytter av människor i sin bok, så lyckades hennes historia fascinera mig långt mer än Rushdies gjorde. Hennes historia om de två söta tvillingarna Rahel och Estha (födda 1962) har fått mig att le och skratta högt.

Rahel och Estha bor i Ayemenem House någonstans i Indien tillsammans med sin kärleksfulla mamma Ammu, hennes blinda mamma Mammachi (deras intrikata mormor), deras "baby aunt" Baby Koshamma och hennes frånskilda son Chacko. Huvudpersonen är flickan Rahel, och berättelsen handlar dels om hennes barndom tillsammans med tvillingbrodern Estha Mon, dels om hur hon som vuxen återvänder till huset där hon växte upp.

Chacko har inte träffat sin lilla dotter sedan hans fru tog ut skilsmässa precis när dottern fötts. Men nu ska de komma på besök till Indien. Man får veta att hans dotter Sophie Mol (tvillingarnas kusin) ska komma på besök med sin mamma från London och bo hos dem i några veckor men att hon aldrig reser därifrån - hon dör plötsligt. Hur gick det till? Hur påverkade hennes död allas deras liv? Inte förens på de sista sidorna förstår man hela sammanhanget i den stora tragedin. Det en massa bubblande glädje i den här boken, en kärlek till landet, färgerna och engelskan. Men också en tragik som är enormt djup. Både barnen och de gamla tanterna är underbart skildrade, komiska men verkliga. Boken är skriven på en för mig ganska svår engelska, men jag tycker det var mödan värt att kämpa sig igenom den. Här finns ordlekar som är ovärderliga, och en humor som jag älskar!
Sophie Mol älskar sin döda låtsaspappa mest i hela världen, och det är för att komma över honom som hon och hennes mamma kommer och hälsar på. Men det blir ingen lugn semester, istället blir det olycka för dem alla. Jag ska inte berätta mer, men jag måste bara återge (citera från sid. 152) hur barnens samtal om kärlek låter: "Shall I tell you my list?" Rahel asked Sophie Mol.
"If you like," Sophie Mol said.
Rahel's list was an attempt to order chaos. She revised it constantly, torn forever between love and duty. It was by no means a true gague of her feelings.
"First Ammu and Chacko," Rahel said. "Then Mammachi -"
"Our grandmother," Estha clarified.
"More than your brother?" Sophie Mol asked.
"We don't count," Rahel said. "And anyway he might change. Ammu says."
"How d'you mean? Change into what?" Sophie Mol asked.
"Into a Male Chauvinist Pig," Rahel said.
"Very unlikely," Estha said.
"Anyway, after Mammachi, Velutha, and then - "
"Who's Velutha?" Sophie Mol wanted to know.
"A man we love," Rahel said. "And after Velutha, you," Rahel said.
"Me? What d'you love me for?" Sophie Mol said.
"Because we're firstcousins. So I have to," Rahel said piously.
"But you dont't even know me," Sophie Mol said.
"And anyway, I don't love you."
"But you will, when you come to know me," Rahel said confidently.
"I doubt it," Estha said.
"Why not?" Sophie Mol said.
"Because," Estha said. "And anyway she's most probably going to be a dwarf."
As though loving a dwarf was completely out of the question.
"I'm not," Rahel said.
"You are," Estha said.
"I'm not."
"You are."
"I'm not."
"You are. We're twins," Estha explained to Sophie Mol, "And just see how much shorter she is."
Rahel oblingingly took a deep breath, threw her chest out and stood back to back with Estha in the airport car park, for Sophie Mol to see just how much shorter she was.
"Maybe you'll be a midget," Sophie Mol suggested.
"That's taller than a dwarf and shorter than a Human Being."


Läs boken!