Bäst tycker jag om de första 40 sidorna som jag läste högt för Inger och G-Hanna på väg i bilen till och från Bokmässan i Göteborg förra månaden. Då var Vladimir Nabokovs språk nytt för oss och Inger fnissade åt hans ordvrängerier så jag knappt kunde hålla mig för skratt själv. Det är en bok som passar att läsa högt, om man vågar… Fast sedan, efter ungefär halva boken som jag fortsatte läsa för mig själv, blev det långrandigt och trist. Och jag känner mig irriterad på dessa manliga författare som tar för givet att deras läsare är män i medelåldern (precis som "Vinternatt en resande"). Inser de inte att alla möjliga människor läser böcker?

Boken är välkänd och har du inte läst den så har du säkert hört talas om den? Den blev refuserad av flera förlag på grund av sin omoraliska framtoning, men blev av "Modern Librarys" kritiker tilldelad fjärde plats på listan över 1900-talets mest betydande engelskspråkiga romaner!

Och vad den handlar om? Den till medelåldern komna akademikern Humbert Humbert som berättar om sitt liv. Han verkar vara rätt normal tills han erkänner att han aldrig blir kär i vanliga kvinnor, utan bara i dem som han kallar "nymfetter" - flickebarn med en erotisk framtoning som bara en van åskådare kan se. När han träffar Lolita, en tolvårig och ganska butter flicka med flirtig framtoning, bestämmer han sig för att han helt enkelt måste vara hos henne. Han gifter sig med Lolitas mamma och när hon dör i en bilolycka tar han sin "dotter" med sig och far runt i USA. Han tar in på motell och deras "kärleksförhållande" är hans ständiga övervakande av hennes minsta rörelse och hans hot om vad som skulle hända henne om hon avslöjar deras förhållande för någon.

Jag tycker om bokens språk, och aldrig har jag läst en författare som så väl kan bilda fantastiska satiriska meningar med parenteser och ständiga sidosprång. Språket är fyllt av humor och bara i förbigående nämner bokens "jag" hur han behandlar den unga flickan Lolita. Han utnyttjar henne och han vet om att han är sjuk - men han kan inte fly sitt öde. Boken skrevs innan folk ens visste vad en "pedofil" var för något, och den har inga ursäkter för pedofilens beteende. Humberts självbedrägeri och uppslukande kärlek är otäckt realistiska, men skildras i en rolig bok med stora djup. Det är litterär skaparkraft på hög nivå tycker jag.