Inger tog med boken på sin Tibet-resa och jag blev nyfiken och ville veta vad titeln dolde. På boklistan berättade Harriet om boken och efterlyste en analys. Jag har läst trilogin och sammanfattat de tre berättelserna nedan, om du själv är nyfiken på boken föreslår jag att du läser den innan du läser mina sammanfattningar, så att du kan ta till dig historien med "öppet sinne". Längst ner kan du läsa mitt omdöme om mitt första möte med Paul Auster (nästa blir nog "Timbuktu" som ska handla om en hund) och mitt misslyckae försök till en "analys".

Stad av glas
Quinn ägnar sin tid åt att skriva deckare under pseudonymen William Willson. Sedan hans fru och lilla son dog för några år sedan har han dragit sig undan från världen och lever ett stillsamt, ensamt liv mitt i New York. Han promenerar och läser deckare när han inte själv har sina skrivperioder och producerar böcker, hans levnadsbröd. Men då en man börjar ringa hem till honom och söker detektiven Paul Auster byter Quinns liv riktning. Han bestämmer sig att vid det tredje samtalet att spela med och låtsas vara Paul Auster och så träffar han sin nya arbetsgivare, Peter Stillman. Stillman är psykiskt svag efter att ha varit inlåst i ett mörkt rum i nio år under sin barndom. Han och hans vackra fru tror nu att Peters pappa, som i flera år varit inlåst på sjukhus, men nu blivit frisläppt, kommer att försöka döda sonen. Quinn ska skugga pappan och rapportera vad som händer dag för dag, vilket han också börjar göra. Han förföljer gamle Mr Stillman på hans till synes planlösa upptäcktsfärder längs New Yorks inrutade gator, promenader som visar sig bilda bokstäver… När Quinn till slut tappar bort Stillman en dag blir han ifrån sig och tappar till slut allt vett han haft. Han hittar en gränd mitt emot paret Stillmans lägenhet och stannar där i månader nästan utan sömn eller mat för att varje minut bevaka deras port. Han går så totalt upp i sin roll som detektiv - beskyddare av pojken Peter Stillman - att han glömmer bort sig själv och sitt tidigare liv. Sjukt - ja visst är det, hemskt och skrämmande också. Trots det bisarra i situationen känns det verkligt. Quinn tappar förståndet och blir galen.

Vålnader
Del två börjar som en ordlek där Brown lärt upp Blue till detektiv och nu när Blue tagit över firman anlitas han av en mystiskt man som heter White som vill att han dygnet runt ska skugga en man som heter Black. Detektiven Blue flyttar in i lägenheten mitt emot Black och skriver sin rapport en gång i veckan med nogranna anteckningar om vad Black gör: han läser, skriver, går till affären och sen hem igen. Veckor blir till månader och Blue iakttar och antecknar. Det är ingalunda bara en ordlek - utan blir allt mer dramatiskt och invecklat. Blue hör inte av sig till blivande fru Blue på flera månader och när han tillslut stöter på henne ute på gatan träffar hon en annan man. Blue håller på att förlora förståndet, han har ingen chans att kontakta sin uppdragsgivare, han har ingen aning om varför han ska hålla Black under uppsikt. Månaderna blir till år, och när han tillslut under förklädnad kontaktar Black blir han bara än mer förvirrad och misstänksam. Kanske är det Black som skuggar honom själv? Blue tappar förståndet och förvirrar sig in i underliga fantasier. Han bestämmer sig för att göra inbrott hos Black och hittar på hans skrivbord, inte den bok som han påstått sig arbeta med, utan sina egna raporter, snyggt uppradade i högar på Blacks skrivbord, vilket driver honom till att misshandla Black som vid hans nästa besök väntar på honom med en pistol.

Det låsta rummet
Av titeln att döma trodde jag det här skulle föra oss tillbaka till Peter Stillman och hans barndom, men det var ett förhastat antagande. Istället möter vi bokens "jag", en ung man som skriver recensioner och artiklar i tidningen och hankar sig fram i New York. Han blir kontaktad av frun till sin barndoms bästa vän Fanshawe. Hon berättar att hennes man försvunnit och ingen vet var han är. Detektiven Quinn som hon anlitade för att försöka hitta honom har inte fått upp några spår enligt frun som heter Sophie. När maken försvann var hon gravid och nu har hon sin lilla son att ta hand om. Fanshawe har bett henne kontakta hans gamla vän och be denna läsa hans texter, som han under sitt liv inte ville publicera. Texterna visar sig vara dikter, pjäser och tre romaner som nu kan publiceras. Jaget, som kanske är Paul Auster själv, börjar träffa Sophie och snart gifter de sig med varandra. Han får ett brev från Fanshawe som varnar honom för att försöka söka efter honom, nu är han den enda som vet att Fanshawe inte är död. Men arbetet med böckerna leder "Auster" mot hans undergång och hans ombedes skriva en biografi som sin "avlidne" vän, vilket gör honom besatt och galen. Han ska försöka spåra upp Fanshawe för att försöka bli fri från hans ande. Han misslyckas och äktenskapet är nära att gå i krash…

Hannas analys Med min stora deckarovana kan jag inge säga att jag förstår varför berättelserna ingår i samma trilogi eller vilket "extra djup" de ger varandra, förutom att avskräcka oss alla från att bli detektiver. Att gräva i någon annans liv, att gå upp i någon annas vardag och ständigt följa efter och bevaka en annan person, gör att man förlorar sig själv. Förföljarna tappar bort sin egen verklighet och blir totalt absorberade av sitt "arbete" som i princip inte har någon mening - inga brott begås i princip i boken. Jag uppskattar boken och har förälskat mig i Paul Austers språk. Han låter hemska händelser berättas i vardagliga samtal, levandegör människorna och nästlar in små anekdoter som inte har något att göra med handlingen. Det här är en bok som man vet att man kommer avsky mot slutet, för slutet ger så klart inga förklaringar alls, utan bara förvirrar ännu mer. Vad gör Quinns röda anteckningsbok hemma hos Fanshawe, som inte ens visar sitt ansikt. Kanske är det Fanshawe som är Quinn? Och hur kan Sophie ha anlitat en detektiv som heter Quinn när vår Quinn eftersöktes som Paul Auster i första berättelsen? Och vad har alla män med färgnamn med det här att göra? Är Black egentligen Peter Stillmans tokiga pappa? Nä, det går inte ihop sig!

Jag måste se på det här som tre separata historier som binds samman med pyttesmå slumpbitar som Auster stoppat dit för att förvirra sin läsare. Kanske log han när han skrev färdigt boken och tänkte "haha, det här kommer läsarna aldrig att få ihop. De kommer att sitta i timmar och fundera över hur det förhåller sig!" Kanske. Eller så hänger det ihop och jag är för dum för att fatta hur? Heter Paul Austers fru Siri och hans son Daniel i verkligheten? Och om Paul Auster redan är lyckligt gift kan han ju inte rimligtvis vara "jaget" i sista berättelsen då han gifter sig med "änkan" Sophie och adopterar sin bästa väns son som heter Ben? Läs boken själv och återkom till mig om du kommer på en bra förklaring, men ärligt talat så tror jag Auster driver med mig och att det inte finns någon bra förklaring, men vem vet?