Den här boken har den vackraste boktitel jag någonsin hört, och innehållet är djuvligt på flera sätt. Jag köpte min inbundna version från 1961 (utgavs första gången 1943) i en boklåda på Hötorget nyligen - för bara tio kronor! Den hemska lukten, som är en blandning av unken vind och cigarettrök, fick jag på köpet.

Omslaget är grönt, och har varken illustration eller baksidestext, så jag kunde inte uppdatera mig om vad boken handlar om när jag köpte den. Allt jag minns, var att jag gillade boken, då jag lånade den i skolans bibliotek. Jag letade upp "Driver dagg, faller regn" i min icke-digitala Läs-journal (påbörjad 1990), där alla titlar fått datum, författare och titel. Tyvärr fanns bara två centimeter kvar för ev. omdöme i förtryckta Läs-journalen, så jag vet inte vad många av böckerna handlade om eller ens om jag gillade dem… Nåja, jag läste senast ut "Driver dagg, faller regn" den 11:e april 1991, som 13-åring alltså, och då gav jag den fem stjärnor i marginalen. Här är min recension år 2000:

Germund bor med sin far och deras drängar och pigor på storgården Germunds strax utanför byn. Han är förlovad med grannflickan Gertrud, och han kan knappt tänka på annat än henne. De går på logdans tillsammans och Germund vill inget annat än hålla hårt om sin flicka, och kanske få med henne ut i mörkret en stund. Men Gertrud likar honom inte, och stretar emot, och Germund förstår ingenting. Först när Germund kommer hem från stan med bröllopsgåvorna förstår han att Gertrud inte varit pryd, hon har nämligen rymt ifrån honom, bröllopet och gården som hon skulle få ärva, ja hela sitt rika liv, för att leva tillsammans med traktens fattiga spelman.

Visst tycker man om Germund, och synd om honom också, men jag känner inte alls igen berättelsen, och det blir inget riktigt sug i den. Har jag någonsin läst detta? Jo, sen förstår jag, för först på sid. 140 heter kapitlet "Dottern" och vi får möta Germunds dotter, Marit. Germund har blivit storbonde, och Marit ska giftas bort rikt. Hon är villig och foglig, ända tills hon möter traktens fattiga spelman… Jon.

Stackars Jon är son till Gertrud, som dog med sin spelman i forsen när Jon var bara barnet. Folk sätter stor tilltro till skrock och Jon får i hela sitt liv höra att hans far var forskarlen som drog hans mor i fördärvet. Spela fiol är det enda Jon kan bra, även om det tidvis skrämmer honom, eftersom prästen tutat i honom att det är en synd att spela. Jon och Marit träffas i hemlighet, och nu får man följa hur kärleken växer på nära håll, inte på avstånd som när Marits pappa Germund miste den flicka han ville ha.

Boken "Driver dagg, faller regn" var väl värd att läsa om och äga konstaterar jag nu när jag läst ut den. Språket är bonnigt men lidelsefullt och hemtrevligt, jag tycker det känns som om man flyttas ut på en dammig lantväg i stekande midsommarsol när man läser boken. Marit ger upp allt hon trott på i sitt liv för att få vara med Jon, den man hon älskar, men det ordnar sig till ett lyckligt och ganska väntat slut ändå. Människorna är fascinerande, barn av sin tid, och historien vacker. Jag tycker om den än, fast det gått tio år sedan jag läste den sist. Jag läser inte lika mycket kärleksromaner som förr, men fyra stjärnor får nog boken ändå i år.

(Jag köpte en annan roman av Margit Söderholm vid samma tillfälle, men den har jag inte läst ut än).